Krönika: Det starka samhället

Jag har många gånger stått inför en publik och presenterat regeringens budget. Varje höst har jag funnits i nån av Gävleborgs kommuner, strax efter att vår finansminister presenterat samma sak i Stockholm.
Varje gång har jag börjat med statsfinanserna. Vi socialdemokrater har satt en ära i att betala av skulder så mycket som det går. Göran Persson myntade ”den som är satt i skuld är icke fri” och det har varit ett mantra för oss.

Varje gång vi förlorat makten har statsskulden ökat och varje gång vi fått makten tillbaka har vi kämpat oss upp från nedgången. Ibland har vi fått kritik, ibland har vi själva kritiserat vår finansminister för att varit för hård.

Men just nu är det oerhört bra med starka statsfinanser och möjligheten att kunna stötta myndigheter, näringsliv och det offentliga.
Allt kostar pengar! Karensdagen som togs bort, sjukintygen som inte behövs via läkare för vecka två, transportstödet, intensivvårdsplatser, möjligheten till korttidsanställningar, stödet till näringslivet, småföretag osv.

Jag tänker även på delar av samhället som fördyrat. Apoteken som är privata och inte behöver ha fullständigt sortiment utan kan sälja kosmetika och sexleksaker istället för att ha lager hemma så de som behöver kan få sin medicin. Bilprovningen som togs över i privat regi och som numera höjt priset eftersom man ändå har monopol i marknaden.

Fastighetsskatten togs bort för att villaägare var rädda att få betala mycket. Idag har vi en marknad där hyreslägenheter kostar en förmögenhet varje månad för den som inte har stor inkomst medans vi som bor i villa ser hur månadskostnaden sjunker och priset för villan stiger. Jag menar att en skatt på villor, speciellt lyxvillor, hade varit bra för att jämna ut levnadskostnader men även kunnat gjort att villaägare överväger att sälja sitt hus till barnfamiljer och att klivet in i en lägenhet kunnat jämföras ekonomiskt med annat boende.

När jag läser gamla protokoll från partiet står det lika som idag: var är ungdomen? Vi tittar på våra medlemmar och ser att vi är äldre, och vi blir äldre för vart år som går. De unga är intresserad av politik men inte partipolitik. De tror att man måste stå upp för allt som partiet står för, men så har det väl aldrig varit? Jag brukar säga: Välj det parti som du anser göra minst ont! Gå in och jobba för förändring i de frågor som är viktiga för dig!
Men när forskare har undersökt hur ungdomar vill ha det framtida samhället är det många som hellre vill ha en stark ledare än demokrati.
Men det är bra när vi är många som kan tycka och kan påverka. När förslag går ut på remiss, när många grubblar över detaljer och lämnar svar som ibland beaktas, när insändarsidor visar kritik mot makt, när många räcker upp handen och vill ställa en fråga när tillfälle ges, ja då har vi det starka samhället där alla som vill kan ta plats.
Alternativet är när en stark ledare dikterar villkor och andra ska lyda. Jag har träffat på människor från såna samhällen många gånger under mitt politiska liv. När man bara törs ifrågasätta bakom ryggen, när man blir utfryst för att man är kritisk, när man inte blir lyssnad på alls, det är motsatsen.
Jag är övertygad om att vårt statsskick är bra, att marknaden inte alltid väljer en lösning som är rätt för de flesta utan hellre rätt för mer pengar, att vi måste tycka till och säga ifrån när vi ser orättvisor. Så får vi det starka samhället.

Åsa Lindestam
Distriktsordförande i Gävleborg
Riksdagsledamot och Förste vice talman