Okunskap – vårt största hot?
Jag sitter i bilen en tidig höstmorgon på väg söderut och den första snön har fallit, jag som inte hunnit byta till vinterdäck. På marken ligger ett tunt snötäcke som förvandlat landskapet ljust trots morgonens mörker. Även vägbanan ligger vit på den korta vägsträckan över berget, så som den brukligt gör när den första snön fallit och jag tänker, ”-Släpp på gasen Mats, släpp på gasen”…
Denna höst kommer gå till historien på många sätt. Redan i tidig vår drog pandemin in över vårt land som en ostoppbar tsunamivåg som lamslog stora delar av landet. Vi i arbetarrörelsen fick flytta sammankomster, årsmöten och kongresser. Den så länge planerade avtalsrörelsen i våras fick också skjutas på framtiden. En avtalsrörelse som nu i många förbund äntligen är påbörjad och för några avslutad. Även om vissa tycker att toppen på pandemivågen nu är bruten så har den inte lagt sig i stiltje än, inte på långa vägar.
Men det som alla pratat om under sensommaren och hösten är att vi fick en oinbjuden gäst i LAS förhandlingarna, Toijer och hans utredning. Att ett par partsgemensamma försök var dömda att misslyckats när näringslivets laddade pistoler inte bara läggs upp på förhandlingsbordet, utan också pekas rakt emot oss. Om det finns det mycket att skriva om, men det får bli en annan gång, jag får batterisyrasmak i munnen bara jag tänker på det. Men aldrig har vi väl pratat och diskuterat så mycket som nu när det ska ruckas så kraftigt på maktbalansen på svensk arbetsmarknad, eller…
Är det så att vi inte pratar politik och fackliga frågor i fikarummen, med våra vänner och vår familj? Tar man för givet att man vet vems ”felet” är när något går emot en? Tror vi att gemeneman vet hur allt häger ihop i facket och politiken?
Vi vet att många inom arbetarrörelsen inte längre sympatiserar med det egna arbetarepartiet, och till lika väljer många att inte organisera sig fackligt. Varför är det så kan man tycka, hänger det ihop? Har partiet så kraftigt ändrat sin ideologi, och har facket bytt frågor runt att organisera våra arbetare? Svaret är naturligtvis nej. Men när 28 procent väljer att lägga sin röst på arbetarepartiet och när förbundens organisationssiffror sjunker, tror man då att man får det man vill ha? När partiet har den så kallade makten men är helt chanslös att driva igenom de reformer som gynnar arbetarna i riksdagen, när vår motpart vädrar medvind i seglen vid förhandlingsbordet när de fackliga medlemsantalet sjunker. Vems är felet då när något går emot en?
Varje dag på nätet möts jag av allas vetskap vems ”felet” är, och som oftast så kan många hålla med trots att dom inte har en aning. Ett rent påstående kan växa till helt galna konversationer, där en lögn snabbt blir till sanning. Tonen blir allt hårdare och okunskapen om hur allt hänger ihop blottläggs. Ibland så är känslan att man inte heller vill veta, man vill inte ta till sig av att påståendet inte är sant. Jag har sett otaliga exempel hur man organiserar sig på nätet genom ren okunskap. Mer och mer har jag funderat på om okunskapen är vårt största hot? Har arbetarrörelsen misslyckats med sin uppgift, eller är det så att fler inte bryr sig vad folk säger. Är det så att medborgarna tar mer och mer reda på det dom själv vill höra och försöker sedan hitta någon som tycker lika, eller behöver dom ens tänka på det när algoritmerna gör det åt dom?
Vad gör vi åt det växande problemet, ska vi kapa av bredbanskabeln? Självklart är svaret inte är så enkelt. Min övertygelse ligger fortfarande i orden ”samla, skola, påverka”, istället för att bara skriva in medlemmar som inte förstår syftet. Att med tydlighet organisera oss runt våra frågor, utbilda fler att få kunskap och på så sätt kunna påverka i fikarummen, sina vänner och familj. Att fortsätta möta fler medborgare på gatan och lyssna på vad dom vill, att fortsätta med fler arbetsplatsbesök och ta till sig av deras intressen, och också förklara varför beslutet blev som det blev, det bidrar till det viktiga förtroendebyggandet. Och att aldrig tar förgivet att alla vet hur allt hänger ihop med skatter, minoritetsstyren, förhandlingar, minskad jämlikhet mm.
Jag känner att vi måste ta okunskapen på allvar och att vi inte får ge den fortsatt fäste. Att vi alltid vågar ta debatten sakligt och faktagrundat. För oavsett hur slirig den fortsatta färden blir på okunskapens väg så kommer jag alltid att tänka, ”-Släpp aldrig på gasen Mats, släpp aldrig på gasen”…Samla, Skola, Påverka!